Palliativ vård

Tiden sträcker sig oändligt rakt fram,
som en svartvit korridor
på en radonklinik.
Man går rakt fram,
utan att blicken flackar.
Vik inte med blicken.
Bakom dörrarna ligger
människor?
och väntar på slutet.
Vik inte med blicken.
Man går där, med hasande steg,
utan att titta åt sidan.
För att titta åt sidan är att se de som ligger där.
Spegelbilder.
Längst ner i korridoren
väntar ens egen sal.
Vik inte med blicken.
Fortsätt gå.
Man kommer alltid fram till slut.

Tre tråg; ett fler än förväntat

Ur ruinstaden
(mitt mentala Berlin, sinnets Dresden,
hjärtats Nagasaki, känslolivets Stalingrad,
självkänslans Lidice)
kräks sotiga sjok av missnöje ut, likt
den kvävande röken
från tusentals bokbål.

Jag vet vad det är för böcker de bränner.

Genom ett flottigt, sprucket glas
stirrar jag mig till en sprängande huvudvärk.
Allting går i ultrarapid.
Hackar.
Rökplymer. Karg vind. Multnande rester av saker man vagt minns, men inte vågar sätta namn på.
Om nu bara betongen kunde brinna också.

Ablativ monoprioritet

Stå rakryggat NJUT håll ut sommaren är här
Två tack, jag ler fast det segflytande giftet fräter sönder tänderna.
Hur kan man någonsin lura sig själv till något liknande igen? (man biter sig fast vid naiva vansinnesfantasier). Jaha hej, nä. Jo gärna, eller nej, resurserna saknas. [korrektur: omöjligt, personen ni söker existerar ej längre].

Jag tänkte skratta. Ur den tjärsvarta septitank som är innanmätet hostades en taggig självanklagelse upp, försedd med spretiga hullingar. Jag.

Spegeln reflekterade hånfullt någonting utmärglat, hålögt, ramponerat. Snabbt, var är förpackningen med oberörda ansiktsuttryck och falska leenden? Tydligen slut. Restorder.

Man stagar upp den förfallna fasaden (SJÄLENS SPEGEL SOM DET SÅ VACKERT KALLAS) med en karikatyr av stoicism. Sen ger man sig av för att möta morgondagen (som missade tåget, vi får ta det en annan gång).

Direktreferat

En cynikers skönaste stund är när ens hemskaste mardrömsscenarion besannas tusenfalt.

Människopastisch enligt generalmodell 01 A

Man tog en surrnämen tjena kompis Därutanför

2. Treblodsförmåner spökskrev mitt direktnormativa temata. Strindberg sade*, i förbifarten;

Varen svin, ock I skolen förtjänen att slaktas som de djur I äro.

Hur, frågar sig då vän av ordning? Hur blev det då såhär; grådaskigt, hatfyllt, stelnat i ett Stalingradfruset hånleende? Det skall jag [Red anm: Fenotypiska skillnader kan ej fullgott legitimera termen "ras" såsom den används inom biologin],

- Var var jag?

Jo.

Till syvende och sist kan man säga en enda sak; Du härjar fortfarande i ruinerna av det som en gång var vårt tusenåriga rike. Minnet av dig; eller skall jag snarare säga fantombilden av dig opererar likt krigsslutstidens Werwolf-förband långt bakom mina frontlinjer, med sabotage, skenmanövrar och utnötningskrigets fulla arsenal av dödligheter.

Jag följer den gode Douglas P i fotspåren, och dricker ett tyskt vin och drömmer om andra liv och större tider (med undantaget att jag ej dricker vin).

Ett utnött och drönande mantra blir mitt bränsle; andas, överlev. Andas, överlev. Andas, överlev. Varför? Det framgår ej.

*) Vem som helst förstår ju att Strindberg inte sa såhär, i alla fall inte så att det finns citerat. Möjligheten finns ju förstås att han någon gång under sitt liv faktiskt sa just såhär, men jag tog mig den litterära friheten att skapa en fiktion.

Ett nät av lögner

Sekundlång tvekan. CIA-klumpigt svepskäl. Sekundära informationskanaler. Aggressionen och svartsjukans direkta deduktion. Sanningen gör mindre ont än ovissheten.

Jag vill bli en neutronbomb.

Raison d'Être

Det som skiljer människan från djuren är vår förmåga till komplexa känslor, t.ex ångest, självförakt, uppgivenhet, sårad stolhet, mindervärdeskomplex, undergångstankar, misstänksamhet, sorg och ilska.